Ellinora

Idag klockan 17:00 skulle alla mina betyg vara satt vilket är jäkligt nervöst, dock vet jag alla redan förutom mitt  matematik betyg. Men jag vet at jag har höjt det. Pappret på alla betygen får jag på fredag under betygsutdelningen tillsammans med min klass och minst våran "klasslärare".

 

Nu till om jag är nöjd med mina betyg? Dom är okej faktiskt. Hur höga krav jag har haft på mig själv den här terminen är hemskt men jag tror också att jag har gett mig bättre resultat på förhör och uppgifter. Men för det så vill jag inte fortsätta ha så som jag har haft det heller.

Jag vet inte hur många kvällar jag har gråtit över uppgifter och förhör! Men jag börjar inse nu att jag är faktiskt bättre än vad jag har trott, mina lärare är också ett underbart stöd. Dom försöker verkligen pressa i mig att jag är bra och betygen spelar ingen roll och även att mina resultat på arbeten är bra och jag ska vara stolt över det.

 

En av mina lärare sa förut en sak som har fastnat i mitt huvud, däremot känner jag inte så men jag brukar försöka inbilla mig själv att jag också tycker så.

"Betygen avgör inte vem du är och hur mycket du är värd."

och samma lärare skrev också detta till mig efter att jag mailade om lite saker med henne.

"Du behöver nog jobba lite på att inte koppla ihop ditt eget värde med det du presterar." 

 

Jag längtar inte tills jag går ut 9:an och måste lämna min skola och alla mina lärare! Jag vet att jag klarar mig ändå men jag har alltid haft dom där om jag har behövt, antingen för att prata eller maila. Dom har hjälpt mig med vänner, skola, prata med andra lärare om typ redovisningar, gett mig en massa tips, hjälpte mig att berätta om skärandet, har haft förståelse med att jag inte är så med på en del lektioner och lämnar in arbeten för sent. Det är värdt så himla mycket för mig!

Mycket för att jag inte har någon kompis som jag är jätte tight med längre. Det känns som att alla mina kompisar undviker mig och min bästa vän också men mer åt hållet att jag är ett andrahands val för henne nu för tiden.. Det är lite tråkigt men jag överlever utan dom. För bryr dom sig ändå inte om mig eller att jag är ett andrahands val så får det vara.. 

 

 

Det ända dom inte vet någonting alls om är min ätstörning, hur mycket jag än vill säga det så kommer det nog inte hända eftersom dom kommer vara tvungna att berätta för mina föräldrar om det. Därför drar jag mig ifrån att säga det och jag diskuterade samma sak med min mentor idag. Sa såklart inte vad det var men han förstod på mig att jag hade något annat jag vill säga. Så han frågade vem jag skulle känna att det var enklast att säga det till och jag svarade min SO lärare, så han kommer prata med henne och sen ska vi prata med varandra om min ätstörning, eller ja jag sa att jag inte kommer berätta men jag kunde försöka ändå. Det sa jag för att jag inte ville prata med honom längre.    

 

 

Men jag tror allt blir bra i slutändan! Det är vad jag hoppas på!